Anne-Charlotte Östman

Ett nytt författarskap att följa

Wilhelm som tillfrisknat och snart ska skrivas ut faller ner i en avgrund"

Jag fick en bok från Historiska media, "En god far". Författaren Jenny Elfving var för mig okänd. Hon är lärare i svenska och kreativt skrivande på Handelshögskolan i Stockholm och har kommit ut med en bok tidigare, "Revor av ljus". I "En god far" spelar ett mentalsjukhus en stor roll. Slumpen gjorde att jag läste den efter Sara Stridsbergs "Beckomberga".

Jenny Elfving har en tydligare realistisk ambition. Hon har gjort noggrann research. Jag tror inte att hennes bok har en självbiografisk bakgrund som Stridsberg har i sitt författarskap. Handlingen utspelar sig i Härnösand på två tidsplan. På 1930-talet lever Wilhelm Grenkvist. Den 26 maj 1936 skriver han in sig på Gådeå sjukhus. Han plågas av skuldkänslor gentemot sin dotter, mycket på grund av sin homosexualitet. Han har varit gift, men hustrun är död. Överläkaren Broman tar emot honom på ett fint, inkännande sätt. Men efter en tragisk händelse på sjukhuset inträder en ny läkare, Videgård. Han bedriver "aversionsterapi" med elchocker kopplade till bilder på homosexuella handlingar. Det förevisas som en modern metod som lyckas "bota" patienter. Wilhelm som tillfrisknat och snart ska skrivas ut faller ner i en avgrund. 

Koppling till Gådeå har på 1990-talet den unga Mia som arbetar som servitris. Hon har fått ett tillfälligt boende i det f d mentalsjukhuset i väntan på att det ska rivas. Vid sidan om jobbet är hon vägledare för människor som vill ha kontakt med sina döda släktingar. Hon börjar emellertid känna att hon lurar dem och börjar i stället söka i arkiv för att reda ut saker som trycker dem. Vägarna för henne till Ivan. Han och Wilhelm var två älskande som kom bort ifrån varandra. Ivan visar sig vara farfar tilll Erik som är Mias nya pojkvän. Detta är förstås ganska osannolikt men bidrar till att trådarna i "En god far" går ihop. 

Jenny Elfving skildrar insiktsfullt och humant patienterna på Gådeå, dock utan att väja för de risker som Bromans friare behandling innebär. Jag har fått ett nytt författarskap att följa.

Kommentera

Anne-Charlotte Östman

Stockholm läser "Beckomberga"

Vi blev nog ganska överens om att "Beckomberga" är en bok för personer som läser mycket"

Varje år utses en Stockholm läser-bok. 2025 är det Sara Stridsbergs "Beckomberga - Ode till min familj" som kom ut första gången 2014. Nu finns en nytryckt pocketutgåva att köpa billigt på Stockholms stadsbibliotek som anordnar samtalsmöten kring boken.

Jag läste den när den kom ut första gången. Då blev jag besviken. Jag trodde att det skulle vara en realistisk beskrivning av miljön och patienterna inne på Beckomberga mentalsjukhus som stängdes 1995 i samband med den nya psykiatrireformen. Inför min omläsning hade jag andra förväntningar och kunde lättare acceptera det poetiska språket och den lite drömska stämningen.

I dag var jag med på mötet på Hornstulls bibliotek. Jag bor nästan vägg i vägg med det. Lyxigt. Två bibliotekarier ledde samtalet. Fyra damer och en man deltog. Vi pratade om ett viktigt ämne i Stridsbergs författarskap: att rädda någon. I "Beckomberga" handlar det om fadern som är intagen. Han kallas Jim. Den unga dottern Jackie tillbringar mycket av sin tid hos honom. Efter att hustrun Lone lämnat honom har han tappat taget i tillvaron. Lone är ofta bortrest i sitt arbete, så Jackie lämnas ensam. Hon lär känna Jims medpatienter. Med Paul som är betydligt äldre får Jackie ett förhållande som vi i samtalsgruppen får svårt att ta till oss. Läkaren Edward är också en gränsöverskridande figur som tar med sig utvalda patienter i sin bil för att de ska kunna förlusta sig inne i stan. Är han en god eller en ond person? frågar en av deltagarna i diskussionen. Det är på det stora hela svårt att låsa in romanfigurerna i sådana kriterier. 

Vi blev nog ganska överens om att "Beckomberga" är en bok för personer som läser mycket. Den är inte helt lätt att ta till sig. Ett par stycken av oss tyckte riktigt mycket om den. Jag tyckte den var intressant och hade lättare att ta till mig den i min andra läsning. Men jag blev inte hundra procent tagen av handlingen.

Kommentera

Anne-Charlotte Östman

Bok- presentation:	Beckomberga : ode till min familj
Författar- presentation:	Sara Stridsberg
Pocket Finns i lager, 78 kr MP3 CD Beställningsvara, 280 kr

En bok om melankoli och längtan

Nu har jag också läst Sara Stridsberg, ”Beckomberga, Ode till min familj”. Den har kommit ut i pocket. Det är en roman som har uppmärksammats mycket, blivit nominerad till priser och fått priser.

Ibland när jag läser funderar jag över min förväntningshorisont. Det är ett begrepp som används inom litteraturvetenskapen och innefattar de kunskaper och erfarenheter som man möter en bok med. Det kan vara kännedom om författarens biografi eller tidigare böcker, vilken stil man kan förvänta sig när man läser hen. Det kan också handla om sådant som boken i fråga meddelar med sitt omslag eller sin genre.

Jag kände till mycket lite om Sara Stridsberg och hade aldrig läst henne. Men jag hade hört talas om boken och hade föreställt mig att den skulle ge en realistisk skildring av livet på mentalsjukhuset. Huvudpersonen hade vistats där mycket, förstod jag, men jag hade missuppfattat det som att någon anhörig till henne arbetade där.

Undertiteln ”Ode till min familj” får mig att tro att det är en självbiografisk skildring, men jag har inte kontrollerat om det kan vara möjligt. Jackie som berättar är en flicka i tonåren, vars föräldrar är separerade och vars far Jim är intagen på Beckomberga. Hon åker ut dit varje dag och hälsar på honom. Så lär hon känna andra patienter, varav en mycket äldre man som hon inleder ett förhållande med. En okonventionell läkare träffar hon också som tar ut patienterna i sin bil på nattliga äventyr.

Det finns avsnitt som låter läsaren ana en kritik mot stängningen av Beckomberga och andra mentalsjukhus. I en inledande dramatisk scen låter författaren oss förstå att inte alla klarar av friheten. Sjukhuset är en trygghet och en gemenskap.

”Beckomberga” är inte en realistisk skildring. Jag blir lite besviken, eftersom jag varit nyfiken på en så speciell miljö. Prosan är i stället poetisk. Det är mycket natur, fast det bara är en park. Fåglar och träd är stämningsskapande men avslöjar inte något symboliskt värde. Melankoli är den känsla som dominerar hos dem som inte har någon framtid.

Jackie kallar sina föräldrar vid namn, inte för mamma och pappa. Varför? Är det för att hålla distans till dem som föräldrar? Eller för att uttrycka det avstånd som inte går att överbrygga?

Det finns ett underbart stycke i boken. Jackie har blivit äldre och fått en son, Marion, som hon lever ensam med. De har en framtid tillsammans. Jackie längtar inte bort som hennes far hela tiden gjort.

”Längtar du också, mamma?” frågar Marion.
”Bort?”
”Ja.”
”Nej, det gör jag inte. Jag längtar efter att vara med dig.”

Kommentera

Carolina Landin

Bok- presentation:	Shutter Island Patient 67
Författar- presentation:	Dennis Lehane

Nu vet jag vem patient 67 är

Den här boken skakade mig. Första tredjedelen verkar först bara vara en vanlig deckare, med två poliser som dels försöker leta rätt på en rymling från ett hårdbevakat sjukhus för mentalsjuka brottslingar, dels verkar försöka imponera på varandra (de har inte träffats förut) och på omgivningen med diverse manligt manliga revirpissningsmetoder. Jag läser på och undrar varför just den här boken ska vara så extraordinärt bra som jag har läst på bloggar att den ska vara. Men sen tätnar det och boken suger tag i mig. Och sista tredjedelen på boken innehåller en av de smartaste och läskigaste twister jag någonsin läst i en bok.

Wow!

Läs hela inlägget ...

Kommentera /Visa 3 kommentarer