LitteraturMagazinets ljudboksrecension
av Män och kvinnor , Lena Andersson
Om den sanna kärleken
Nu har jag lyssnat på Lena Anderssons roman “Män och kvinnor” som kom redan i mars. Där får vi återigen bekanta oss med Ester Nilsson från “Egenmäktigt förfarande” och “Utan personligt ansvar”. Ester var där inte rädd att förnedra sig. Obesvarad kärlek drev henne långt.
I den nya romanen tar hon på eget bevåg tåget från Stockholm till Köpenhamn. Hon ställer sig utanför huset, där mannen som hon förälskat sig i bor. Har hon tur kommer han ut. Men vad hon ska säga då har hon inte förberett. De har bara träffats några gånger på en konferens men fått en särskilt fin kontakt. Hennes intresse är måhända besvarat.
Dansk-amerikanske Paul Henning North, som saknar ett öga och tre fingrar på en hand, arbetar åt USA:s säkerhetstjänst. Ester har inte fått hans telefonnummer, men han har råkat säga var han bor. Paul Henning kan i motsats till många andra män lyssna intresserat till en kvinnas långa utläggningar. Här gäller det Esters språkforskning om den sociala betydelsen av uttalet av vokaler. Den som uttalar dem längre har en högre rang i samhället.
I fråga om Paul Hennings iögonenfallande skador kommer jag att tänka på Jane Eyre. I romanen med samma namn är hon intellektuellt jämbördig med Mr Rochester till vars barn hon är guvernant. Men först när han blivit stympad kan de två leva fullt ut tillsammans. Jag hittar dock ingen giltig tolkning till Lena Anderssons val av yttre karaktär. Varför författaren gett Ester ett forskningsobjekt som man kan raljera över förstår jag inte heller.
Annars finner vi Lena Anderssons åsikter satiriskt uttryckta hos andra personer i romanen. Det handlar om “woke”. Väninnan Lotta ska utreda behovet av en nygammal pedagogik i skolan. Hennes uttalanden håller ängsligt fast vid jämlikhet i klassrummet mot all form av auktoritet. Textilkonstnärinnan Veras dotter kallar sig nu för Orlando. Hen ska påbörja en utbildning i samordning på ett norrländskt universitet. Vera träffar under en resa norrut på ett par som är frälsta i samefrågan. De planerar ett same-OS utan tidtagning och rangordning mellan de medverkande. Det blir platt när jag tar fram exemplen, men de är roliga att läsa. Lena Andersson är inte rädd för att vara politiskt inkorrekt. Men hon kan, enligt mig och många andra, gå för långt. Som när hon uttrycker åsikter om kriget i Ukraina, om att ta hänsyn till Putins lynne och Ukrainas geografiska belägenhet.
Det finns lovvärda ansatser i “Män och kvinnor”. Den främsta är ett helhjärtat försök att skildra riktig, besvarad kärlek. Ester kräver mycket, men hon får det också i Lena Anderssons senaste roman.
Mottagen: 1 november 2025
Anmäl textfel
Läs mer ...
